I denna text berättar Lotta Schüllerqvist hur hon försökt ta reda på vad som hänt under det senaste året med de människor och platser i Gaza som hon beskrivit i sin bok ”Marnas hemlighet – berättelser från Gaza”. Den publicerades först 2010 och har nu utkommit i en ny uppdaterad utgåva, där författaren berättar hur hennes gamla kontakter har drabbats av kriget.
Bild: Taxichauffören Ashraf al Masri bor med delar av sin stora familj i ett tält i flyktinglägret Nusseirat. Hans hem i Beit Hanoun bombades sönder i oktober förra året och familjen har sedan dess flyttat runt mellan olika platser i södra Gaza. Bild: Privat
Min gamle taxichaufför Ashraf al Masri har varit hemlös i snart ett år nu.
I oktober 2023 tvingades han lämna sitt hus i Beit Hanoun innan staden bombades till spillror. Nu bor han i ett tält i flyktinglägret Nusseirat med sin stora familj – tjugofem personer, tolv av dem småbarn.
Lokala medarbetare är oundgängliga för utländska journalister
Jag har känt Ashraf i mer än tjugo år. Under min första tid som korrespondent för Dagens Nyheter var han min ständiga följeslagare på jobbuppdragen i Gaza. En klok och pålitlig taxichaufför är värd sin vikt guld för den som är på tillfälligt besök i en konfliktmiljö.
Redan i början av min korrespondenttid i Jerusalem inträffade ett par dramatiska händelser i Gaza: i mars 2004 dödades Hamas´ grundare Ahmed Yassin av en israelisk helikoptermissil, och tre veckor senare dödades hans efterträdare Abdel Aziz al-Rantisi i en flygattack.
Tillsammans med Ashraf följde jag båda dessa Hamasledare till graven, omgiven av hundratusentals vredgade Gazabor. Utan hans eskort hade jag aldrig vågat mig ut i den upprörda strömmen av människor. Ashraf sa åt mig att ta en schal över huvudet innan han lotsade mig ända fram till gravarna, just när bårbärarna kom fram.
Vid Rantisis begravning hade jag glömt mitt anteckningsblock, så jag fick anteckna på Ashrafs block med taxikvitton. Kanske en trivial detalj, men ett tydligt exempel på vad en bra taxichaufför kan bistå med utöver att köra bilen till rätt ställe, bedöma eventuella risker på olika platser, leta rätt på intressanta personer och platser.
Ashraf var i sin ungdom byggjobbare i Israel precis som sin far, men när gränsen till Gaza stängdes 2000 köpte han en bil och började köra taxi. Han vann snabbt förtroende bland utländska journalister på besök och fick därmed en hygglig inkomst för att försörja sin stora familj.
Om ”Marnas hemlighet – berättelser från Gaza”
Ashraf är en av de personer jag berättar om i min bok ”Marnas hemlighet – berättelser från Gaza” som kom ut 2010. Den har nu getts ut på nytt med ett uppföljande kapitel från tiden efter Hamas´ massaker i Israel 7 oktober förra året.
Under vintern 2023-2024 ägnade jag en stor del av min tid åt att försöka ta reda på vad som hade hänt de personer och platser jag lärt känna i Gaza. Det blev ett långdraget sökande eftersom telefoner och internet till stor del slagits ut av den pågående massiva krigföringen.
Via nyhetsmedier och andra källor fick jag en bild av den omfattande förstörelsen i krigets spår – hela stadsdelar lagda i ruiner, sjukhus, skolor, hotell och vägar söndersmulade. Men vad hade hänt med de människor som jag kände och hade berättat om i min bok?
Bit för bit kunde jag lägga mitt pussel av bekanta personer och platser.
Familjen Ashqar, som jag bodde hos under mitt första besök i Gaza 1982, var borta: 27 personer dödades när deras hus i östra Gaza city utplånades i ett flyganfall 4 december. Detta fick jag veta genom deras släktingar i Uppsala.
Jag har efterforskat och lagt pussel
Familjen al Hamdany som jag besökt så många gånger i flyktinglägret Jabaliya hade drivits på flykt och fick sedan flytta runt mellan skolor och tältläger nära Deir el Ballah. Dem fick jag kontakt med via deras släktingar i Norge och Kanada, där de försöker samla ihop pengar till familjen i Gaza. Hoppet är att få ihop så mycket att de kan lämna Gaza.
En som lyckats med det är musikern Ayman Mghames, som genom crowdfunding fått ihop så mycket att han kunde ta ut sin närmaste familj, hustru och tre barn, till Egypten. Även stängda gränser kan lirkas upp med hjälp av pengar.
Fotografen Mohammed Baba som jobbar för den franska nyhetsbyrån AFP berättade i ett par långa röstmeddelanden att hans familj är i säkerhet i Kairo. Men han själv och äldste sonen, som är journalist, är kvar i Gaza – ”vi gråter och fortsätter arbeta för att visa världen vad som pågår här”.
Mitt gamla ”hem” i Gaza är nu jämnat med marken
Marna House, Gazas äldsta hotell och mitt ”hem” i Gaza, finns inte längre kvar. Det fick allvarliga skador i december förra året då stora delar av miljonstaden Gaza City lades i ruiner. Och i början av mars i år, när Israel gick till nytt angrepp mot det stora
Shifasjukhuset, jämnades det närbelägna Marna House med marken. Det berättade hotellägaren Basil Shawwa på telefon från USA, där han befinner sig med sin familj.
Sent omsider fick jag också veta att hotellets trotjänare Abu Munir, som arbetat där sedan 1946, är vid liv och befinner sig med sin stora familj på flykt någonstans i söder.
Museet som berättade om Gazas mångtusenåriga historia är bombat och plundrat
Vid stranden en bit norr om Gaza City fanns ett litet arkeologiskt museum, Al Mathaf. En dröm förverkligad av storbyggmästaren Jawdat Khoudary, vars arbetare brukade hitta spår från Gazas forntid när de grävde grunden för nya hus. Gazaremsan med sin mångtusenåriga historia är en veritabel skattgömma för den som har ögonen med sig.
Museet och hotellet intill har plundrats av israeliska marktrupper och bombats till spillror, precis som Khoudarys privata hem med sin magnifika trädgård och den stora samlingen arkeologiska fynd. Han själv har flytt till Kairo med sin familj.
Efter flera månaders arbete hade jag spårat upp alla utom två av de personer som figurerar i min bok.
Den ene var den gamle trädgårdsmästaren Ibrahim Jaradeh som under ett halvsekel haft hand om skötseln av den stora brittiska krigskyrkogården i Gaza city. Där finns över 3000 gravar efter de soldater som stupade i kriget 1915-17 mellan osmanska och brittiska trupper. Vad som hänt med honom, och med kyrkogården, som bevarats intakt i över hundra år, har jag inte lyckats ta reda på.
Den andre som jag inte lyckades spåra upp trots ihärdiga försök var Ashraf al Masri. Men plötsligt, strax före påsken, fick jag ett meddelande från honom via WhatsApp. Han berättade sedan i ett kort telefonsamtal att hela familjen, 25 personer, bodde i ett tält i Rafah, bland tusentals andra hemlösa familjer.
”Vi har det mycket svårt, kan du hjälpa oss?” frågade han och skickade sina bankuppgifter. Jag blev både lättad – över att hela familjen var vid liv – och förtvivlad – över att inga banker förmedlar pengar till Palestina. Jag skulle lätt kunna skicka hundratusen kronor till ett okänt konto i Spanien, men det är omöjligt att få iväg ens några hundra euro till ett bankkonto i Palestina.
För ett par dagar sedan pratade jag igen med Ashraf via en svajig WhatsApp-uppkoppling. Det krävdes sju avbrutna samtal innan jag fått grepp om hans och familjens situation.
De bor fortfarande i tält, 25 personer, nu i flyktinglägret Nusseirat i mellersta Gaza. Det är Asraf och hans hustru, far, syster, tre bröder, och alla deras barn, elva stycken, tre av dem födda nu under kriget.
-Situationen är mycket svår här, men nu har alla glömt Gaza, nu talar man bara om Libanon, säger Ashraf. Han berättar om bristen på rent vatten och el, internet och telefon som bara fungerar sporadiskt.
-Vi lever i mörker här, utan att veta vad som ska hända nästa dag. Ska vi fly en gång till? Vart i så fall? Ingen vet.
Hjälpen har sinat och hungern drabbar
Gränsen i Rafah har varit stängd i fem månader, ingen hjälp kommer in den vägen. Hjälporganisationerna har lagt ner sin verksamhet, och de varor som kommer in från Israel säljs dyrt på den svarta marknaden.
-Blöjor och välling till de minsta är fruktansvärt dyrt, vi behöver hjälp för att klara sådana kostnader. Jag har ingen möjlighet att försörja familjen, bensinen är svindyr och de utländska journalisterna som brukade vara mina kunder kan inte komma hit eftersom Israel håller gränsen stängd.
Ashrafs familj, liksom tusentals andra, lever på svältgränsen medan kolonner av lastbilar med livsmedel står och väntar på att få köra in i Gaza.
Lotta Schüllerqvist, journalist och författare, medlem av redaktionen för Mänsklig Säkerhet.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Texten har tidigare varit publicerad i Helsingborgs Dagblad 6 oktober 2024.
”Gaza intresserar bara omvärlden när blodet flyter”, skrev Lotta Schüllerqvist i boken ”Marnas hemlighet” som kom ut första gången 2010. Men boken i sig är ett statement emot just det: den berättar om det Gaza som aldrig skildras i dramatiska bilder. Boken handlar om Gazas historia och sätter in kriget i ett sammanhang. Den berättar om människornas vardag och drömmar. Nu har boken utkommit på nytt på Atlas förlag med ett nyskrivet kapitel.
”Det nya kapitlet har varit det svåraste jag skrivit. Att veta att så mycket av det jag skriver om inte längre finns. Att människor, hela familjer inte längre finns. Men det är viktigt att förstå och minnas hur Gaza var”, säger Lotta Schüllerqvist.
”Marnas hemlighet” har också översatts till arabiska och utkommer i höst på det svensk-jordanska förlaget Dar Al-Muna.
Lämna ett svar