ANALYS Upphävandet av autonomin i Jammu och Kashmir visar hur Modi-regeringen är på väg att förvandla Indien till en stat baserad på etnicitet och hinduism. Det sker till priset av ökad militarisering och våldsanvändning och kan på sikt än mer locka in både Pakistan och Kina i kraftmätningar i det redan instabila området.
Kashmirs autonomi brutalt upphävd
Den femte augusti 2019 upphävdes inte bara den autonomi som delstaten Jammu och Kashmir i Indien (hädanefter mestadels ”Kashmir” för enkelhetens skull) i vart fall i teorin har åtnjutit sedan början av 1950-talet. De värsta farhågorna om att Indien är på väg att förvandlas från demokrati till en etnisk stat – ett Hindu Rashtra – blev med brutala medel besannade. Kashmir är nu ett viktigt exempel på att Modiregeringen och hindunationalisterna är beredda att gå mycket långt i sina reformer. Frågan är om åtgärderna i Kashmirfrågan kan skapa motreaktioner som tvingar tillbaka Indien på demokratispåret igen.
Kashmirs förändrade status, från delstat med en formellt hög grad av autonomi i den indiska federationen, till ett så kallat ”Union Territory” med en mycket låg grad av självbestämmande, förbereddes noggrant av Bhartiya Janata Party-regeringen (BJP). Parlamentet i delstaten var sedan länge satt ur funktion av centralregeringen på grund av politiska oroligheter. I början av augusti, då många pilgrimer vistades i området för att besöka viktiga helgedomar, meddelade regeringen att säkerhetssituationen i området snabbt försämrades. Därefter fick pilgrimer, turister, och journalister lämna delstaten. Elektroniska kommunikationsmedel kunde enkelt stängas ner och politiska ledare placerades i husarrest eller vanlig arrest hos polisen. Men det visade sig att det inte var främst säkerhetshot som låg bakom åtgärderna.
Största försämringen på 70 år av Kashmirs ställning
Det påstådda säkerhetshotet var mestadels en ursäkt för att kunna genomför de mest radikala förändringarna av Kashmirs status sedan 1950-talet. Efter att militär och säkerhetsstyrkor tagit ett hårt grepp om delstaten så lade hindunationalisterna fram förslag i underhuset och sedan överhuset som upphävde giltigheten av de delar av konstitutionen som varit gällande för Kashmir tidigare. Delstaten klövs i två delar – Ladakh som blev utan eget parlament, och Jammu och Kashmir med ett avsevärt försvagat parlament. Egentligen borde befolkningen i Kashmir ha fått säga något om den stundande förändringen – före det viktiga beslutet togs. Men det lät sig inte göras så lätt eftersom delstaten redan befann sig under direktstyre. Därför ansåg Modi och hans regering att parlamentet i New Delhi kunde representera kashmiriernas åsikter – och de röstade i överväldigande del för regeringens förslag att upphäva Kashmirs autonomi.
Sedan dess har Kashmir befunnit sig i så kallat ”nedlåst” läge. Längs alla gator i centrala Srinagar är militären utposterad. Rörelsefriheten är inskränkt. Även om nu mobilnätet går att använda i någorlunda hög utsträckning så är tillgången till internet mycket begränsad. Journalister i området kan inte skriva fritt om vad som händer. Utländska journalister släpps inte in i Kashmir.
Växande hindunationalism ökar våldet och urholkar mångfald och demokrati
Även om ”kuppen” mot Kashmir var noggrant planerad, så är det oklart vad regeringen har för slags plan för att få läget att normaliseras i Kashmir. Den höga grad av militär närvaro i området kan inte pågå hur länge som helst. Under nedlåsningen sjuder ilskan. Vem ska regeringen förhandla med för att kashmirierna någon gång framöver ska kunna leva ett mer normalt liv? Det tycks vara så att det främsta målet med nedlåsningen och förändringen i konstitutionen var att visa vem som bestämmer och att infria ett viktigt vallöfte. Det handlar om att hindunationalister ska få visa vem som bestämmer och att det är en representant för landets majoritetskultur som leder landet med en stark hand. Även om Indiens moderna historia är fylld av konflikter så vittnar detta om en betydelsefull kursändring. Indien är på väg bort från ett sekulärt ideal och mot förverkligandet av ett Hindu rashtra – en hinduisk etnisk stat. De förändringar av medborgarlagarna som Modiregeringen genomdrivit under senare tid vittnar om samma sak.
Utifrån ett demokratiperspektiv är det naturligtvis en sorglig utveckling som präglat Indien sedan Modi och BJP tog makten 2014. Trenden för demokratin har alltjämt var på nedåtgående sedan dess. Trots det har stödet för Modi har sedan dess varit starkt från omvärlden. Modi anses kunna skapa ett gynnsamt investeringsvänligt klimat där lönerna är låga. Men när nu BJP har egen majoritet i underhuset och en mycket stark ställning tillsammans med sina allierade i överhuset så kan ingen vändning i den negativa demokratiutveckling utveckling skönjas. Tvärtom så tycks Modi hela tiden stärka sitt grepp om allt fler institutioner som är viktiga för demokratin, såsom Högsta domstolen och Valkommissionen. Finns det då ingen motkraft som skulle kunna utmana Modis och BJPs makt?
Kongresspartiet så försvagat att det inte längre hotar BJP
Kongresspartiet är i dag en mycket decimerad kraft i indisk politik. Istället för att låta partiet förnya sig inifrån har dess ledare inget annat gjort än att satsa på Nehru/Gandhi-dynastin. Det ledde till att partiet förde fram Rahul Gandhi som partiledare i de båda senaste valen och det i sin tur resulterade i omfattande valförluster. Rahul Gandhi har helt enkelt inte Jawaharlal Nehrus eller Indira Gandhis ledaregenskaper. Och han är långt ifrån så omtyckt som sin far Rajiv Gandhi var när han stod på toppen av sin politiska karriär. Partiet visar inga tecken på att vilja ta lärdom av de senaste två valförlusterna. Kongresspartiet har helt enkelt ingen strategi för att ta makten från Modi. Partiets politiska utspel handlar mer om dynastins bevarande än vad som är landets gemensamma bästa.
Kanske finns det visst hopp om att delar av den politiska motståndsrörelsen i Kashmir kan erbjuda något slags plattform för en större politisk motreaktion som kan nå utanför Kashmirs gränser. Ett flertal politiska krafter i Kashmir är i första hand intresserade av autonomi eller bildandet av en självständig stat. Det är sannolikt bara en liten del som i dag eftersträvar anslutning av Kashmir till Pakistan. Här finns det möjligheter för de Kashmiriska politikerna att försöka bygga allianser med politiska krafter i resten av landet – t.ex. de som motsätter sig de förändrande medborgarskapslagarna. Det skulle kunna bli ett viktigt steg framåt för en samordnad opposition mot hindunationalisterna. Men är det sannolikt?
Kanske förestår på sikt mer militant motstånd i Kashmir?
Blickar vi bakåt i historien så ser vi att motståndet i Kashmir bara ökar när det utsätts för politiskt våld och inskränkningar av friheter. Av det skälet kan man säga att den indiska regeringen i dag odlar sin egen opposition som kommer att ställa krav på en annorlunda utveckling än det som är Hindu Rashtra-visionen. Emellertid finns det här en betydande risk. Ju mer trycket på Kashmir ökar, desto större blir faran att oppositionen i Kashmir övergår till att alltmer förorda motstånd mot centralregeringens politik med våld. Det har hänt förut och det kan hända igen.
Pakistan kan komma att känna sig tvingat att intervenera igen
Om våldet i Kashmir ökar och om den i dag ”moderata” och förhandlingsvilliga oppositionen i Kashmir radikaliseras så kommer dessutom den Pakistanska regeringen sannolikt att tillåta att radikala grupper i det egna landet i allt större utsträckning tillåts ”hjälpa sina muslimska bröder”. Det brukar heta så när Pakistanska regeringen har det svårt att hantera islamistiska extremister på hemmaplan, och då låter dem gå över gränsen för att lätta på trycket. Och sker det så backar Indien obönhörligen in i en situation som allt mer liknar den som rådde på 1990-talet då Kashmirkonflikten skördade tiotusentals dödsoffer.
Ett alltmer expansivt Kina kan också driva på i kraftmätningen
Men att saker och ting kommer att ske på exakt samma sätt som på nittiotalet är osannolikt. Mycket har förändrats. Framför allt är Kinas roll i regionen förändrad. På nittiotalet hade visserligen Kina intressen i området, men det påverkade inte Kashmirfrågan i någon större omfattning. I dag är läget annorlunda då Kina bygger den nya Sidenvägen strax norr om Kashmir och framför allt genom Pakistan. Den dag Indiens regering vaknar upp och inte har några moderata krafter att förhandla med så kommer hindunationalister förespråka direkt konflikt med Pakistan som handlingsalternativ för att ”lösa” Kashmirfrågan. Men Pakistan står då inte ensamt – de har Kina i ryggen.
Sten Widmalm
Sten Widmalm är professor i statskunskap vid Uppsala universitetet med Sydasien som fokusområde.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Kommentera