ANALYS De historiskt EU-bärande stora kristdemokratiska och socialdemokratiska partierna tappade makten i ett Europaparlamentsval där fler oroliga européer gick och röstade än på länge. Men det blev inte riktigt de högernationalistiska framgångar som många fruktat och valresultaten återspeglar trender från de nationella valen. De säkerhetshot som valrörelsen handlat om är inte militära utan samma som finns formulerade i EU:s säkerhetsstrategi från tidigt 2000-tal.
När EU känner sig hotat, blir det viktigare med val. För första gången på ett kvartssekel hamnade i helgen det samlade deltagandet i ett val till Europaparlamentet över 50 procent, i Sverige vid 55.
I dagens demokratidiskussion sägs ofta att lågt valdeltagande är ett demokratiskt problem. Socialt och ekonomiskt svagare grupper röstar i mindre utsträckning och hamnar därmed utanför den demokratiska gemenskapen. Det är ett resonemang som känns självklart.
Lågt valdeltagande inte alltid ett problem
Men i sina banbrytande studier om politiskt beteende på 1930-talet hävdade Herbert Tingsten motsatsen. Valdeltagandet var högre i Europas konfliktfyllda stater och lägre i de mer välmående. Tingstens tolkning var att hälsan tiger still. Att låta bli att gå och rösta är rationellt när inte så mycket står på spel. Och i val till Europaparlamentet står som bekant inte så mycket på spel. Där väljs inte regeringar och där utkrävs inte politiskt ansvar.
Ett valdeltagande på dryga 50 procent är fortfarande inte imponerande. Det ligger omkring 30 procentenheter lägre än ett vanligt nationellt val. Men omsvängningen uppåt den här gången är säkert ett uttryck för en europeisk oro och för en mobilisering både till vänster och höger – i osäkerhet inför Brexit och efterdyningarna av finanskris, för och emot högernationalister, i rädsla för såväl klimatförstöring som invandring och mot gränsöverskridande kriminalitet och terrorism.
Och det är fullt logiskt de traditionellt stora partierna i Europa – lite till vänster och lite till höger om mitten- som förlorat och fått betala priset för den europeiska osäkerheten och oförmågan att möta medborgarnas oro för de här hoten.
Ett val likt många andra
Men samtidigt verkar också det högre valdeltagandet innebära en viss normalisering av valresultaten jämfört med nationella val och faktiskt en samling för att ta ansvar och värna om EU. Nedgången för socialdemokrater och kristdemokrater och uppgången för högernationalister har redan pågått en tid i nationella val och blev egentligen inte kraftigare i det här valet, vilket många annars fruktat. Den breda gröna framgången på vänstersidan har också synts tidigare på flera håll, även om den sannolikt blir starkare i ett Europaval än ett nationellt, då miljöansvar är en sameuropeisk angelägenhet och klimataktivister tillhör de mest ivriga väljarna.
Till normaliseringen i Sverige hör att inget nytt specialparti denna gång valdes in i parlamentet, som tidigare Feministiskt initiativ, Piratpartiet eller Junirörelsen. I Danmark blev parlamentsvalet ett provval inför folketingsvalet om tio dagar med valdeltagande på uppemot 70 procent och – mot trenden i övriga Europa – framgångar både för det stora borgerliga regeringspartiet Venstre och för Socialdemokraterna. I Finland förstärktes tendenserna från riksdagsvalet tidigare i vår.
Ofta bättre än väntat för regeringspartier
För regeringspartier gick det illa i Tyskland, Frankrike, Grekland och specialfallet Storbritannien som gick till val synnerligen motvilligt mitt i en brusten Brexitprocess. Men det gick bra för partierna vid makten både i socialdemokratiska Spanien och Portugal och i högernationalistiska Österrike, Italien, Ungern och Polen.
Om vi ska se årets val till Europaparlamentet som ett orosval är det faktiskt anmärkningsvärt att så många regeringspartier klarade sig riktigt hyggligt.
Även om de samlade högernationella framgångarna inte blev så stora som många fruktat, går det inte att dra några slutsatser om den fortsatta utvecklingen. Optimisterna kan se belägg för tesen att högerpopulisterna verkar ha ett opinionstak kring dryga 20 procentenheter. I det perspektivet är den franska framgången för Marine Le Pens Nationell Samling att bli största parti visserligen pinsam för president Macron och hans parti med dess liberala ledarambitioner för Europa men knappast något tecken på att hon skulle kunna vinna majoritet i ett framtida presidentval. Mer skrämmande är att högernationalister vid makten vunnit. Italien är särskilt besvärande som ett ursprungligt grundarland för de europeiska gemenskaperna där samtidigt nyfascismen alltid varit levande.
Hoten i säkerhetsstrategin består
Hoten mot EU som präglat årets val till Europaparlamentet är inte militära hot mot medlemsstaternas nationella territorier. De är de nya icke-militära hot som första gången samlat identifierades i EU:s säkerhetsstrategi 2003 – klimat, invandring på grund av konflikter i närområdet söder och öster om Medelhavet, terrorism, organiserad gränsöverskridande brottslighet, ekonomiska kriser och cybersårbarhet.
På EU:s närmste dagordning står en förstärkt samlad säkerhetspolitik. Det är viktigt att den nya säkerhetspolitiken också kommer att utgå och formas från just de hoten.
Anders Mellbourn
Anders Mellbourn är journalist och statsvetare, tidigare chef för Utrikespolitiska institutet, högskoleprofessor och mångårig medarbetare, också chefredaktör, på Dagens Nyheter. Anders är även medlem av redaktionen och ordförande för föreningen för nätmagasinet Mänsklig Säkerhet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Johan Schaar
Kommentera