Samhällsplikt och medborgartjänst – debatten fortsätter

REPLIK Lars Ingelstams debattinlägg om en samhällsplikt har startat en livlig och välbehövlig debatt i ämnet. Professorn emeritus och vår egen biträdande chefredaktör utvecklar här sina resonemang i form av en replik på några av de kommentarer som kommit in under veckan.

I dag liksom förr väcker frågan om lagstadgad samhällsgemensam tjänst starka känslor och högt tonläge: jag har livliga minnen från en debatt om omsorg och samhällsplikt i början av 1980-talet. Claréus har i sin kommentar till min artikel all rätt till sin uppfattning men han kommer betänkligt nära Margaret Thatchers berömda uttalande från 1987: ”There is no such thing as society.” Varje samhälle bygger på att medlemmarna inordnar sig under olika former av allmänintresse. Om detta kan ske helt ”frivilligt” är det sympatiskt, men både common sense och forskning visar att ”frivillighet” ofta är varken särskilt pålitlig eller särskilt frivillig (se t ex samlingsvolymen Den organiserade frivilligheten, Boström m fl 2004). I vissa fall kan det vara bättre att samhällsordningen är tvingande, och därmed transparent och legal, än att det tvång som krävs för att leva tillsammans utövas informellt och utan appell. Skolplikten har tjänat oss väl, värnplikten var aldrig populär men avskaffades inte därför, utan för att den militärtekniska utvecklingen gjorde massutbildning av soldater omotiverad. Vi har varken röstplikt eller deklarationsplikt i vårt land, men den som avstår från dessa samhällshandlingar får stå sitt kast. Det vore intressant att få reda på hur Claréus skulle vilja verka för en bättre samverkan och förståelse mellan medborgarna, eller om han tycker att det är bra som det är?

Karin Utas Carlsson tar sin utgångspunkt i att världen präglas av sociala orättvisor och dålig konflikthantering på alla nivåer. Dessa kan naturligtvis inte avhjälpas genom en kortare medborgartjänst, men jag håller med om att detta motiv kunde betonats starkare. Karin har starka argument för sin plädering för civil konflikthantering och ickevåldsmetoder (för detta finns starkt stöd i forskningen, liksom i uttalanden från FN och internationella folkrörelser).  Inom ramen för en allmän medborgartjänst bör sådant få en erkänd plats. Men fredsutbildning bör också få större  utrymme i den – sedan länge – obligatoriska skolan, liksom i gymnasier och folkbildning.

Flera kritiker har menat att tre månader är för kort tid. De har förmodligen rätt. När värnplikten skulle ersättas valde Försvarsmakten en tremånaders grundutbildning, kallad GMU. Sannolikt är denna tid för kort, i synnerhet då det gäller något så främmande för den mänskliga naturen som att lära sig döda andra människor (om detta problem finns en hel del forskning). Gunnar Wetterberg, historiker och samhällsanalytiker med perspektiv på samhällsorganisationen från Axel Oxenstierna till våra dagar, anger sex månaders obligatorisk tjänst som ett minimum i en artikel från 2013.  Andra har mailat till mig och sagt ungefär detsamma. Jag ändrar mig. En sådan längd på utbildningen skulle möjliggöra att två ”skift” per år kan utnyttja instruktörer och lokaler. Den arbetskraft som undandras produktionen är i storleksordningen 50 000 årsverken. Hur detta kan påverka arbetslösheten är ovisst, men den samhällsekonomiska kostnaden torde bli ganska blygsam (i varje fall så länge vi inte har full sysselsättning i landet).

En medborgartjänst skulle, för att låna Wetterbergs sammanfattning, bidra till att öka jämställdheten mellan kvinnor och män, öka förståelsen mellan olika grupper i samhället genom att låta dem arbeta tillsammans samt fylla en viktig funktion för ungdomens socialisering och inträde på arbetsmarknaden.

Lars Ingelstam

Professor emeritus i Teknik och social förändring

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.