Fredsteknik – stora behov och nya möjligheter

ANALYS Att teknik spelar en avgörande roll i modern krigföring är väl känt. I den här artikeln påvisar professor Bo Janzon att tekniska åtgärder av många olika slag också är nödvändiga för att skapa och upprätthålla fred. Bo Janzon har bland annat lett en studie i ämnet inom Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Han kommer under våren att följa upp med flera artiklar i Mänsklig Säkerhet bland annat kring hur Sveriges särskilda bidrag till området skulle kunna se ut.

Fredsteknik kan definieras som civila tekniska åtgärder som kan bidra till att undanröja hinder för (åter-)upprättande av ett normalt samhälle. Det gäller särskilt i krigs- och konfliktdrabbade områden, när de storskaliga stridigheterna har upphört och samhället borde kunna inriktas mot en normalisering. För detta finns oftast många hinder. Utbredd förekomst av väpnat våld är ett av de svåraste.

Dagens teknologiska samhällen är mycket sårbara för haverier eller sabotage. Ett sätt att minska den tekniska sårbarheten är att skapa decentraliserade tekniska system. Ett energisystem baserat på lokala, förnybara energikällor är mycket mindre sårbart för bomber eller sabotörer än enorma centraliserade kraftkällor, och Internet är mycket mindre sårbart för angrepp än ett fåtal stora TV- och radiostationer. I utvecklingsländer, särskilt sådana som nyligen utsatts för väpnad konflikt kan infrastrukturen vara mindre utvecklad, och dessutom ofta skadad av våldshandlingarna.

FN:s åtta Millenniemål har under hösten 2015 ersatts av de 17 globala målen för ”Sustainable development” (se också Mänsklig Säkerhets artikelserie från i höstas). Dessa mål kommer inte att bli möjliga att uppnå i länder eller områden där väpnat våld är vanligt: där kan inte ett normalt, fredligt samhälle upprättas eller återställas. Sambandet mellan våld och bristande utveckling har markerats särskilt i mål 16.1 ”Avsevärt minska alla former av våld och dödligt våld överallt”.

För att man ska kunna planera och organisera ett samhälle krävs kommunikation, som också blir allt viktigare i medborgarens vardag. Ickevåldsmotstånd är en etablerad metod för att undvika eskalering av en inre konflikt. För att kunna organisera ickevåldsmotstånd krävs kommunikation, som i aktuella länder ofta är mindre utvecklad och otillförlitlig.

Demokrati är en av de främsta garanterna för ett samhälle där våldet kan trängas undan. Demokratiutveckling kräver information och kommunikation, som kan erhållas via mobila nätverk. Kunskap och information kan spridas på ett attraktivt sätt via mobildatanät, till exempel via olika typer av dataspel.

Utbildning är en kritisk faktor för att förbättra förhållandena. Men om eleverna dör eller skadas av minor, improviserade bomber (IED) eller vapen i eller på väg till eller från skolan så tjänar nya skolbyggen inte mycket till. Detta visar det angelägna i att eliminera tekniska faror och dödsfällor i människors vardag.

Utöver personlig skyddsutrustning som hjälm och skyddsväst finns det enkla åtgärder, bland annat utbyte av fönsterglas, som kan förbättra skyddet i befintliga byggnader. Också insatser av humanitär hjälp drabbas av våldet, ibland så allvarligt att man inte ens kan verka i ett område, vilket ju drabbar de mest utsatta grupperna. Behoven av både personligt skydd och bättre skyddade fordon ökar.

Samhället i berörda länder är ofta starkt stört och sargat. Civila myndigheter saknas eller har inte kontroll. Den kritiska infrastrukturen, som vatten-, el- och kommunikationsförsörjning är ofta skadad eller saknas. Snabba åtgärder krävs för att återställa sådana funktioner, helst på ett sådant sätt att lösningen senare kan permanentas. Hellre än att försöka bygga upp eller återskapa stora försörjningssystem kan det vara enklare och mer driftsäkert att återuppbygga dem som mindre, av varandra relativt oberoende system. Detta minskar både sårbarheten och konsekvenserna av en skada. Stater under uppbyggnad saknar ofta också fungerande administration och system för detta t ex för folkbokföring och skatter.

Efter en väpnad konflikt finns det ute i samhället oerhörda mängder materiel som stöder fortsatt våldsanvändning. Militära automatvapen, som den ryska Ak47, finns normalt mycket lättillgängliga. En del är överskott efter striderna, andra är stulna eller förskingrade vapen från legala källor, som militär eller polis. Många vapen stjäls, förskingras och hamnar via illegal handel hos krigsherrar, terrorister och i sista hand hos vanliga kriminella.

Länderna har också ofta dålig bokföring och kontroll över vapen, ammunition och sprängmedel, och de förvaras ofta med dålig säkerhet. En del vapen har inte ens serienummer, vilket gör det svårt att lagföra någon som stulit dem. Märkningen av ammunition är ofta också dålig. Det är inte ovanligt med katastrofala förluster av statsägda vapen, till exempel ”försvann” år 2003 hela 4,2 miljoner finkalibriga vapen i Irak och så sent som 2014 kom 750 000 amerikanska vapen på villovägar i Afghanistan.

Också militära och andra sprängmedel brukar finnas tillgängliga i stor mängd efter en väpnad konflikt. Det kan röra sig om överbliven ammunition, som ofta finns i stora ”dumpar” eller i förråd med otillräcklig säkerhet och övervakning. De senaste tio åren har olyckor skett med ammunitionsförråd i mer än 60 länder, cirka 20 000 människor har dödats och många fler skadats. Minor, IED, oexploderad ammunition (OXA), överskotts­ammunition och ‑sprängmedel, finns ofta överallt i samhället och miljön efter en väpnad konflikt. Sprängämnen är det vanligaste medlet för terroristangrepp.

Explosiva kvarlämningar finns tyvärr också i stor omfattning på olika platser i Sverige, fastän vi har haft fred och undvikit krigshandlingar ända sedan 1814. Andra nationer som varit utsatta för till exempel både första och andra världskriget har ännu mycket mer omfattande och ofta okända problem. För Sveriges del gäller det bland annat övnings- och skjutfält, som i en del fall kan ha använts i hundratals år, och där ingen längre har överblick över vad som kan finnas inom dem. Det finns många platser i Sverige där ammunition och sprängmedel tillverkats, förvarats eller dumpats, bland annat i havet, sjöar, övergivna gruvor och stenbrott. En del sådana platser är förhållandevis väl avgränsade, avspärrade och inte lätta att komma åt, medan andra kan vara mycket dåligt skyddade. I havet har många olika nationer dumpat enorma mängder ammunition. Sjöminor och C-stridsmedel från både första och andra världskrigen finns också fortfarande, trots stora röjningsinsatser, kvar i stora antal i både Östersjön och utefter Västkusten.

Några slutsatser

Åtgärder för att försvåra våldet i utsatta nationer skulle kunna få stor effekt för att underlätta att ett normaliserat samhälle skulle kunna skapas. Minskar tillgången på vapen, ammunition och sprängmedel tar man bort grundförutsättningarna för makt- och våldsutövningen från klaner, krigsherrar, terrorister och ”vanliga” kriminella. Grunden för ett normaliserat samhälle är ju att samhället har våldsprivilegiet, genom polis och militär.

Många svenska företag och organisationer har fredsteknisk kunskap och produkter som skulle kunna göra stor nytta i bistånd och annan utlandsverksamhet. I nuläget upphandlas det mesta av svenskt bistånd på den internationella eller lokala marknaden i aktuella stödländer. Genom detta missar man tyvärr att dra nytta av de betydande och framstående kompetenser som finns i Sverige, samtidigt som dessa med tiden riskerar att försvinna.

Hantering, kontroll, röjning, destruktion och återvinning av ammunition och vapen är områden som har särskild betydelse för att undanröja hindren för uppbyggnad av ett fredligt samhälle. Det finns ännu mycket kunskap och teknik inom detta område i Sverige, men som tyvärr är i riskzonen för att försvinna. Detta beror bland annat på att försvarssektorns finansiering inom området har minskat mycket kraftigt eller försvunnit. I utlandet känner man ofta till den svenska kompetensen och efterfrågar den. En satsning på detta område, också som en del av utvecklingsbiståndet, skulle kunna medverka till att göra Sverige till ett unikt land, som försöker bidra till att eliminera rötterna till det onda snarare än att bara lindra symptomen! FN har utarbetat utmärkta riktlinjer för hanteringen av ammunition och andra explosiva varor (International Ammunition Technical Guidelines, IATG), som Sverige har biträtt, men tyvärr ännu inte själv varken implementerat eller verkat för att sprida internationellt.

Samma typer av problem med ammunition och sprängämnen som finns i krigsdrabbade utvecklingsländer förekommer ju också i stor utsträckning inom vårt eget land, vilket borde kunna öka motivationen för att säkerställa att kompetens upprätthålls inom Sverige.

Olika åtgärder baserade på fredsteknik, inriktade mot att försöka minska våldet i världen genom att bland annat ge stöd för kontroll av och minskning av tillgången till illegala vapen och ammunition och ökad säkerhet för deras hantering skulle kunna utvecklas till ett unikt svenskt profilområde. Både kompetens och en betydande verksamheter finns redan. Stora behov och ett starkt internationellt tryck, från både FN och berörda länder, pekar på att detta snabbt skulle kunna utökas och göras till en etablerad del av Sveriges internationella roll.

Bo Janzon 

Bo Janzon är professor i ballistik, dr. i medicinsk vetenskap och civilingenjör, och verkar som oberoende internationell konsult inom främst säkerhet och fredsteknik, motåtgärder och skydd mot terrorism och kriminell verksamhet, vapen, ammunition och explosivämnen.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Lars Ingelstam, redaktör Fredsbyggande, Inrikespolitik, Europa.